Det värsta med att ha djur är att de är till låns en sån kort tid. Om några veckor eller månader kommer jag förhoppningsvis vara tacksam över 9 år jag fick ha Myran i mitt liv. Just nu är jag bara arg, så fruktansvärt ledsen & allt känns som en dröm som jag väntar på ska ta slut. Myran var den ultimate hunden för mig, vår kemi passade så bra ihop & jag förstår inte hur det ska kunna vara någon mening utan henne. I tisdags blev hon lite dålig i magen men inte jätte mycket & allmän tillståndet har varit gott. Igår på eftermiddagen började hon kräkas & det var blod i avföringen. Strax efter såg jag tydligt att hon hade ont så det blev ilfart till djursjukhuset där hon genast blev satt på dropp & penicilin. De ringde i morse & tyckte att läget var oförändrat, inte sämre men inte heller bättre. En timme senare var hon död. Så från visad sjukdomstillstånd till död pratar vi 11 timmar. Orsaken är troligen att hon ätit något skämt & ruttet, blivit dålig i magen, bakterier från rutten mat är mycket agressiva så tarmen har pajat ihop & det har lett till blodförgiftning. Hjärtat orkade inte.
Det är så ironiskt. Myran har ju varit den äldsta men har aldrig riktigt tyckt om rollen som ledarhund. Hon hade en vännina, Juppie, som var ett år äldre & det märktes så tydligt på Myran hur skönt det var att Juppie tog över allt ansvar så fort de träffades. I maj var det 1 år sedan Juppie, 9 år, blev plötsligt mycket sjuk & dog inte långt efter. Jag vet att Juppie var för T vad Myran är för mig & vi har nu mist våra älskade flickor vid samma åldrar.
Juppie till vänster & Myran till höger 2007
